Vår låt

söndag 30 september 2012

Ibland går det inte som planerat...

Det händer så mycket mer! Jag och Helen var på väg upp till Lilla Edet för att tanka bilen, för att sedan åka till Gamleby och hämta Elisabet. Elisabet skall nämligen praktisera på Trollmarker spa i fyra veckor och då behövde hon hjälp med transport dit, jag och Helen var just den transporten... Vi kom inte så långt, vi kom bara till Tunge  , där tog det stopp.

Vad som hände kan ni bland annat läsa här; TTELA... Vi satt som tur var inte i den silverfärgade/vita volvon, vi satt i våran underbara gröna Nissan Terrano!

Helen kör perfekt, hon kör helt enligt reglerna, max 70 där det är 70 och just här var det bara 70 pga vägarbetet och hon hade saktat ner för att slippa få sladd i den skarpa kurvan i och med att det var blött och ny asfalt, tänk om killen i den andra bilen tänkt lika dant - då hade det aldrig hänt!

Han kom i minst 100km/h och fick sladd precis när han kom in i kurvan, jag vet att jag hann reagera med "Oh, helvete! Bromsa för helvete, bromsa, bromsa BROMSA!!!" och sedan small det.
Han sladdade med sidan in i vår front, höger bak som "tur" var, annars hade han inte överlevt - det skulle jag (och Helen) inte kunnat leva med... Jag kände att jag åkte framåt försökte titta på Helen och sedan utlöstes krockkudden, allt inom loppet på ett par sekunder - från det att han fick sladd till det att jag såg röken från kudden...
Jag började skrika i ren panik och Helen lyckades "väcka mig" genom att skrika "Men håll käften för helvete!" :) Jag frågade henne hur det var med henne, hon svarade "Skit i mig, hur gick det för den andre?".
Ut ur bilen och vi konstaterade att föraren i den andra bilen levde, då ringde Helen till SOS och pratade med dem, allt medans jag for runt som en yr höna och viftade iväg alla som stannade för att hjälpa, jag letade efter varningstriangeln - den ska ju fram om man stannar bilen på vägen... :/ En äldre man stannade och vägrade gå förrän räddningstjänst var på plats och han lyckades få mig att fatta - man ser nog att det hänt en olycka ialla fall... Volvon hade liksom voltat ner i ett djupt dike och låg på taket. Fy fan säger jag, vår bil fick en mindre men dock svår skada på fronten, men killens bil, ja - ni ser det på bilden i länken, den klarade sig inte lika bra. Han får skylla sig själv.

Jag är inte arg på honom, men mycket besviken
ALLA SOM KÖR PÅVERKADE !!!
Oavsett om det är "dagen efter" eller i "nödfall" - man kör inte förrän man är helt nykter!!!

Det är ett helvete för alla inblandade, de som är med i själva olyckan, den närmsta familjen och resten av släkten som inte vet mer än vad de kan läsa i tidningen!

Den skräcken som jag såg i Kents ögon när han kom till olycksplatsen vill jag aldrig mer se, den skräcken och chocken som jag såg hos Helen vill jag aldrig mer se!
Jag vill aldrig mer se en rubrik i tidningen eller på nyheterna om rattfylleri - oavsett orsak!

Jag mår bra, fysiskt - förutom sprickor i ett par revben, öm nacke/övre rygg, ont i ländryggen och ganska kraftigt ont i bröstregionen/bröstbenet - och ett par blåmärken.
Helen mår nog sämre, hon hade ont i hjärtregionen och de tog ett par EKG, hon har även öm nacke och öm rygg, handlederna klarade sig som tur var. Psykiskt vågar jag inte säga hur hon mår idag...

Jag älskar krockkudden och bilbältet idag, jag är så glad att jag varit konsekvent med barnen att de måste använda bilbältet.
Jag är så stolt över Helen, hon gjorde precis som man ska - hon kollade att alla levde och ringde SOS, hon höll sig lugn tills räddningstjänsten kom sedan släppte chocken lite och hon "lämnade över" till dem. Min älskade lilla gumma, så stor och vuxen. Jag älskar dig!!!

Jag älskar er allihop!!

Kram från Ankan Annika.