Traditioner - överlever de utan en mamma?

När barnen var små så var det jag som höll i förberedelserna, bakandet, pyntandet och inbjudandet till kalas etc. Det var endast vid morsdag som K fixade med en blomma från barnen, så länge de var små vill säga...
När barnen växte upp och blev lite mer självständiga så rann det liksom ut i sanden det där med firandet, i och med att jag/mamma mådde dåligt/var sjuk och inte orkade/kunde/ville fixa och dona. När jag väl orkade så blev det bara pannkaka av alltihop, misslyckat i mina ögon - bra och kul i barnens ögon, som tur är.
Men nu... idag... på min födelsedag, då man borde kunna förvänta sig att få frukost på sängen, middagen lagad åt sig och senare lite fika, ev en tårtbit o en blomma - då får man fixa detta själv!

Jag förväntas att ställa mig och steka fattiga riddare nu, och senare blir det väl att jag får fixa med chokladpuddingen också, om jag vill ha något vill säga. Men se det vill jag inte!

Nä, fy fan för firande och traditioner!
När mamma inte orkar, då orkar ingen!
Åh, så glad jag är!

Mitt privata fängelse

Det är min födelsedag idag, jag sitter vid datorn som vanligt, ingenting planerat, som vanligt. Igår kväll föreslog jag att vi skulle ta med fika hem till min mamma E M och hennes man G, eftersom G har svårt att ta sig ut ur huset pga sin hälsa, men det fick jag nixen för, "Han kan väl komma hit om han vill ha fika" fick jag veta av min sambo K... Det är bara för EM att köra upp bilen för backen så kommer han in i bilen och kan komma iväg..." Eh... nee, för min mamma EM kan inte backa upp för den backen (28 graders lutning)!!!
Mamma och min dotter H kom nu på förmiddagen och lämnade över presentkort till en garn-&textil butik, YAY!! Men fikat fick bestå av en kopp te utan fika till... jag hade ju inte räknat med något fika idag... Nu sitter jag här och tittar på YouTube och är ledsen, deppig mm, han är ute och fixar med sin arbetsbil!! Den kan man fixa med på sin lediga tid, men åka iväg och ta en fika, en promenad eller bara gå i skogen eller ngt det går inte, för det är så mycket att göra, är trött etc... Själv kan jag inte komma iväg utan någon annan och nu på helgen går det inga bussar här ute, skulle nog inte kunna åka buss för den delen heller - paniken och ångesten stiger ju närmre busshållplatsen jag kommer, med eller utan sällskap.
Jag vill bara gråta! Jag känner mig fångad i mig själv, jag _är_ fångad i mig själv. Jag vill också kunna gå ut, åka till stan, påta i trädgården, åka till stranden och bada, gå ut i skogen, bara åka iväg! Just nu är livet ett helvete, men ingen ser det för jag döljer det.
För en stund sedan kröp det dåliga samvetet fram i honom (K) och han frågade om jag tänkt göra en tårta till i kväll. Jag svarade med att fråga "varför då?" K: Vi ska väl fira med något gott? Jag: Det är väl ingen idé nu? K: Ja, men chokladpudding kan vi väl ha i alla fall, för vi ska väl fira dig? Jag: Ja, chokladpudding kan du väl göra om du vill. Sedan var det tyst om den saken.
_JAG_ tänker _inte_ göra iordning något "gott", någon fika för min egen del - för jag känner inte för att fira. _Jag_ ville fira med min familj inkl mor o styvfar i em, men det var ju inte på tapeten för hans del, så då krullade tapeten ihop sig och fikat frös inne...

JAG HATAR ATT MÅ SÅ HÄR PISS!! JAG HATAR MIG SJÄLV! JAG HATAR MITT LIV! ALLT ÄR ETT HELVETE!

En dag ska även jag gå ut genom ytterdörren utan att behöva känna och tänka!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! Till mig själv

Jupp! Tårtor och andra sötsaker kan numera bli ÖVERSÖTA!!!

Hur sött är inte detta?!
Alltså! ANKSTRÖSSEL!
Jag menar, JIPPI!! ANKSTRÖSSEL!
Klicka på länken under bilden så hittar du till den eminenta butiken Tårtdecor som säljer dessa ÖVERSÖTA ankor!!

http://www.tartdecor.se/fc-strossel-ankor.html

JAPP! Ankströssel! Supersött!! Jupp!

GAD och panikångest - en smäll på käften varje gång!

GAD /generalized anxiety disorder

(Generaliserat Ångestsyndrom, typ kronisk/obotlig) är inte lätt för någon...

Att säga "Varför kan du inte för en djävla gångs skull ta och lugna ner dig lite?" till en som har GAD-ångest och är mitt uppe i en kraftig panikångest är exakt samma som att säga "Men för helvete lägg av nu, var lycklig och kom upp igen!" till en som bestämt sig och tre sekunder innan släppt taget om broräcket och är på väg ner... SÅ DJÄVLA MENINGSLÖST!

Jag vet att det är oerhört svårt att leva med en som har GAD-ångest, Agorafobi, Socialfobi, panikångest och är deprimerad.
Du tycker att "Nä nu räcker det, nu är det nog, nu får du skärpa dig!", men för mig som är sjuk tar det aldrig slut, det går inte att "skärpa sig". 
Jag lever med detta 24 timmar per dygn, året runt, jag slipper aldrig ifrån, men du slipper det när du går hemifrån, du slipper det när jag inte är i närheten av dig, du slipper sjukdomen de få gånger jag lyckas använda "rätt verktyg" och kan vara "normal" för ett tag, men det tar aldrig slut, inte för mig...

Jag hatar att se dig lida av min sjukdom. Du blir hindrad av min sjukdom, precis som jag... 
Men, det är för den sakens skull aldrig ALDRIGok att säga "lugna ner dig för helvete" till en som genomgår en Panikångestattack! Oavsett var och när! ALDRIG!!

Tror du att jag vill skaka, känna skräck, må illa, hyperventilera, bli yr i huvudet, gråta och "hålla på"? Nej, det vill jag inte - JAG KAN INTE HJÄLPA DET, eller stoppa det- JAG KAN BARA LEVA MED DET!!

Det  känns ofta som om du (och alla andra) tycker att jag spelar, att jag överdriver, att jag ljuger och gör detta för att "slippa"... men tyvärr är sanningen denna: 

Det är så här jag är, det är så här min sjukdom är - helt utan att överdriva, utan teatermanuskript - verkligheten är så här grå, svart, hemsk.

Hade jag kunnat så skulle jag trycka på "AV"-knappen och stänga av sjukdomen, men då vet jag inte heller vem jag skulle vara - jag vet inte vem jag är, sjukdomen har varit i mitt liv så länge att jag "tappat bort" mig själv. 

Jag behöver din hjälp, lika mycket som du behöver min.

Prata med mig, tala om för mig vad som är svårt i livet med min sjukdom, tala om för mig vad du vill att jag/vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt, så ska jag försöka göra det.

En sak är ändå säker: Min sjukdom blir jag aldrig av med, jag/vi kan bara lära oss att leva med den.

Kram från en mycket trött och utmattad Mamma Anka

Länk till 1177-info om GAD - för den som vill veta mer.
Länk till ÅSS, Svenska Ångestsyndrom Sällskapet - för den som behöver stöd, oavsett om du är sjuk eller "står bredvid".

Telefonförsäljare - yrke för trögfattade?!

Vad är det med försäljare och deras kunskap & förståelse kring orden respektera och NEJ?!

En försäljare som jobbar för Tele2 ringer och frågar om vår fasta telefoni och vår internetuppkopling. Jag svarar vänligt –  ”Vi har Telia som bredband och annat för vår fasta telefoni, vi är nöjda och vill inte byta just nu, för vi väntar på att få in ”lina” (fiber) i huset inom kort.”

Jag får till svar att det är inget bredband han har att erbjuda idag, inget byte överhuvudtaget utan att det är ett erbjudande pga jag har varit kund hos Tele2 i över 5 år.

Han frågar vad vi använder oss av för att surfa på internet. Jag svarar sanningsenligt att jag endast använder min bärbara dator, min sambo har dator, platta (i jobbet) och sin telefon, döttrarna använder dator och telefon, lägger också till att vi inte är intresserade av något och att jag tyvärr måste säga nej tack.

Ännu en gång får jag höra dravlet om att det inte är någon försäljning utan att han har ett erbjudande.

Jag talar återigen om att vi inte är intresserade och drar det där ”min sambo säger”-kortet, men han kör på ändå…
Då drar jag till med att 'vi har bestämt att inte byta eller köpa ngt nytt innan vi får in fiber, och att min sambo är den som bestämmer kring det tekniska här hemma (som ni alla vet är jag lite fummeltänkt kring teknik på hemmafronten) och att han har sagt att jag ska tacka nej till alla erbjudanden.'
Tror du att han ger sig? Nix, han säger ”men det är inget byte utan ett erbjudande om en *märke/la-inte-på-minnet-vad-han-sa*-platta för endast 249kr i månaden, du kan ju skaffa den som en överraskning/julklapp åt din sambo, då blir han glad.” (har alltså inte fattat ordet NEJ)

Nu börjar jag bli ganska trött på honom och känner att ångesten börjar krypa in i kroppen, jag orkar helt enkelt inte med diskussioner idag, jag känner att gråten är på gång och rösten börjar faktiskt darra – ångest attack på ingång!! 

 ”Jag förstår det men min sambo har sagt till mig att jag ska säga nej till allt, det måste du respektera, jag får tacka NEJ till detta.” (fattar han?)

NIX!!
’Ja, men är det inte så att du också kan bestämma något, han har ju bara en platta, det skulle ju vara kul för honom att ha en till…”
Nu brast det och jag började gråta, visste inte vad jag skulle säga förutom: ”Nu måste jag lägga på för jag orkar inte…”
Svaret jag fick var ’Jaha, okej, men en ny platta är ju bra att ha…”
Då lade jag på!
Satt och grät en stund, kunde inte göra annat – detta var för ca 1 timme sedan och kroppen skakar fortfarande, funderar på att anmäla mig till NIX, men det hjälper ju inte för alla försäljare… det finns kryphål…
Är det någon som har ett bra tips på hur man ska göra för att få samtalen så korta som möjligt? (det går inte att hindra dem att ringa)

Trött, ledsen och darrig Mamma Anka

BRÖSTCANCER Nej Tack!

Här har du möjligheten att hjälpa till att bekämpa djävulens påfund BRÖSTCANCER och samtidigt få en chans att vinna en underbar filt! 

Vi kör favorit i repris!

Virka ROSA med We är en insamling till förmån för Bröstcancer-kampanjen som pågår under oktober månad. 
2014 lyckades vi samla in 10 950 kr till Cancerfonden, 

nu, 2015 ska vi försöka slå denna summa. 

Hjälp till du också!! 

I år går pengarna till Bröstcancerfonden, så ge ett bidrag och var med i utlottningen om en av 4 filtar som virkats av en grupp glada virkerskor från Malmö i söder till Happaranda i Norr!

Klicka på bilden så kommer du till insamligen.

Äkta hantverk, virkat med kärlek, och garn!

Klicka här så kommer du till

Virka ROSA med We och kan läsa mer om hur insamlingen startade och hur filtarna ser ut.

(bilden visar alla de mormorsrutor som virkats ihop till 4 filtar)

Min egen kontakt med cancer är inte kul; 1967 dog min farfar i lungcancer, sedan har vi även förlorat vår "extramormor" i bröstcancer- kommer inte ihåg vilket år dock, 2009 förlorade vi vår lillebror, 26 år ung, i levercancer, 2014 gick min sambos moster bort i bröstcancer, i våras förlorade en kär kollega kampen mot bröstcancer och nu har även min sambos pappa, barnens farfar drabbats av cancer i bukspotskörteln. Cancer är djävulens påfund och måste bekämpas! 

Skänk en slant, om så bara 50 kr. 

Har du inte möjlighet att göra detta så länka gärna till insamlingen, sprid information om insamlingen till andra - det hjälper mer än du tror!

 TACK för att du ställer upp för forskningen!

KRAM

Mamma Anka

Trasselmaja: Att finnas kvar vid skilsmässan

Trasselmaja: Att finnas kvar vid skilsmässan:
När man skiljer sig så bryter man upp en familj, en enhet som funnits kanske i många år och som består av flera i...



____  _____



Ja, det är svårt det där med balansen i skilsmässornas värld.

Det är bara så djävla synd att barnen alltid kommer i kläm, oavsett hur bra vänner än föräldrarna är, alltså de två vuxna människorna som ska skiljas - inte de vuxna i släkten runt omkring...