GAD och panikångest - en smäll på käften varje gång!

GAD /generalized anxiety disorder

(Generaliserat Ångestsyndrom, typ kronisk/obotlig) är inte lätt för någon...

Att säga "Varför kan du inte för en djävla gångs skull ta och lugna ner dig lite?" till en som har GAD-ångest och är mitt uppe i en kraftig panikångest är exakt samma som att säga "Men för helvete lägg av nu, var lycklig och kom upp igen!" till en som bestämt sig och tre sekunder innan släppt taget om broräcket och är på väg ner... SÅ DJÄVLA MENINGSLÖST!

Jag vet att det är oerhört svårt att leva med en som har GAD-ångest, Agorafobi, Socialfobi, panikångest och är deprimerad.
Du tycker att "Nä nu räcker det, nu är det nog, nu får du skärpa dig!", men för mig som är sjuk tar det aldrig slut, det går inte att "skärpa sig". 
Jag lever med detta 24 timmar per dygn, året runt, jag slipper aldrig ifrån, men du slipper det när du går hemifrån, du slipper det när jag inte är i närheten av dig, du slipper sjukdomen de få gånger jag lyckas använda "rätt verktyg" och kan vara "normal" för ett tag, men det tar aldrig slut, inte för mig...

Jag hatar att se dig lida av min sjukdom. Du blir hindrad av min sjukdom, precis som jag... 
Men, det är för den sakens skull aldrig ALDRIGok att säga "lugna ner dig för helvete" till en som genomgår en Panikångestattack! Oavsett var och när! ALDRIG!!

Tror du att jag vill skaka, känna skräck, må illa, hyperventilera, bli yr i huvudet, gråta och "hålla på"? Nej, det vill jag inte - JAG KAN INTE HJÄLPA DET, eller stoppa det- JAG KAN BARA LEVA MED DET!!

Det  känns ofta som om du (och alla andra) tycker att jag spelar, att jag överdriver, att jag ljuger och gör detta för att "slippa"... men tyvärr är sanningen denna: 

Det är så här jag är, det är så här min sjukdom är - helt utan att överdriva, utan teatermanuskript - verkligheten är så här grå, svart, hemsk.

Hade jag kunnat så skulle jag trycka på "AV"-knappen och stänga av sjukdomen, men då vet jag inte heller vem jag skulle vara - jag vet inte vem jag är, sjukdomen har varit i mitt liv så länge att jag "tappat bort" mig själv. 

Jag behöver din hjälp, lika mycket som du behöver min.

Prata med mig, tala om för mig vad som är svårt i livet med min sjukdom, tala om för mig vad du vill att jag/vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt, så ska jag försöka göra det.

En sak är ändå säker: Min sjukdom blir jag aldrig av med, jag/vi kan bara lära oss att leva med den.

Kram från en mycket trött och utmattad Mamma Anka

Länk till 1177-info om GAD - för den som vill veta mer.
Länk till ÅSS, Svenska Ångestsyndrom Sällskapet - för den som behöver stöd, oavsett om du är sjuk eller "står bredvid".

Telefonförsäljare - yrke för trögfattade?!

Vad är det med försäljare och deras kunskap & förståelse kring orden respektera och NEJ?!

En försäljare som jobbar för Tele2 ringer och frågar om vår fasta telefoni och vår internetuppkopling. Jag svarar vänligt –  ”Vi har Telia som bredband och annat för vår fasta telefoni, vi är nöjda och vill inte byta just nu, för vi väntar på att få in ”lina” (fiber) i huset inom kort.”

Jag får till svar att det är inget bredband han har att erbjuda idag, inget byte överhuvudtaget utan att det är ett erbjudande pga jag har varit kund hos Tele2 i över 5 år.

Han frågar vad vi använder oss av för att surfa på internet. Jag svarar sanningsenligt att jag endast använder min bärbara dator, min sambo har dator, platta (i jobbet) och sin telefon, döttrarna använder dator och telefon, lägger också till att vi inte är intresserade av något och att jag tyvärr måste säga nej tack.

Ännu en gång får jag höra dravlet om att det inte är någon försäljning utan att han har ett erbjudande.

Jag talar återigen om att vi inte är intresserade och drar det där ”min sambo säger”-kortet, men han kör på ändå…
Då drar jag till med att 'vi har bestämt att inte byta eller köpa ngt nytt innan vi får in fiber, och att min sambo är den som bestämmer kring det tekniska här hemma (som ni alla vet är jag lite fummeltänkt kring teknik på hemmafronten) och att han har sagt att jag ska tacka nej till alla erbjudanden.'
Tror du att han ger sig? Nix, han säger ”men det är inget byte utan ett erbjudande om en *märke/la-inte-på-minnet-vad-han-sa*-platta för endast 249kr i månaden, du kan ju skaffa den som en överraskning/julklapp åt din sambo, då blir han glad.” (har alltså inte fattat ordet NEJ)

Nu börjar jag bli ganska trött på honom och känner att ångesten börjar krypa in i kroppen, jag orkar helt enkelt inte med diskussioner idag, jag känner att gråten är på gång och rösten börjar faktiskt darra – ångest attack på ingång!! 

 ”Jag förstår det men min sambo har sagt till mig att jag ska säga nej till allt, det måste du respektera, jag får tacka NEJ till detta.” (fattar han?)

NIX!!
’Ja, men är det inte så att du också kan bestämma något, han har ju bara en platta, det skulle ju vara kul för honom att ha en till…”
Nu brast det och jag började gråta, visste inte vad jag skulle säga förutom: ”Nu måste jag lägga på för jag orkar inte…”
Svaret jag fick var ’Jaha, okej, men en ny platta är ju bra att ha…”
Då lade jag på!
Satt och grät en stund, kunde inte göra annat – detta var för ca 1 timme sedan och kroppen skakar fortfarande, funderar på att anmäla mig till NIX, men det hjälper ju inte för alla försäljare… det finns kryphål…
Är det någon som har ett bra tips på hur man ska göra för att få samtalen så korta som möjligt? (det går inte att hindra dem att ringa)

Trött, ledsen och darrig Mamma Anka

Tung känsla, tårar...

När ångesten inte vill gå och lägga sig då stiger håglösheten in och tar över.
Dessa två har jag tampats med nu i flera dagar. 
Påsken blev inte som jag hade tänkt, men när blir det som jag hade tänkt - i princip 3 % av fallen...

Hemma från jobbet, koncentrerar mig på virkningen, meningslösa TV-serier och Youtubevideos, så fort jag låter tankarna vandra iväg från detta så står ångesten och håglösheten och slåss om uppmärksamhet! 

NÄR I HELVETE SKA JAG LÄRA MIG?!?!

Om du som läser detta känner till någon beteendevetare/psykiater/kurator/psykolog, i Göteborgsområdet, som är privat men ändå är kopplad till det så kallade "högkostnadsskyddet" - hör av dig till mig!
Jag har tyvärr inte råd att anlita någon privat en längre tid utan att kunna få frikort, och det tar alldeles för lång tid att vänta på hjälp via Landstinget/vårdcentralen...

Kram från en mkt ångest fylld, tårögd Mamma Anka.

Kolsyreis...

Om du någon gång hållit i en liten bit kolsyreis utan handskar så vet du hur ont jag har i bröstet just nu. 
Det värker något så fruktansvärt! Ångesten har bitit tag i mig och släpper inte taget. 
Precis som en glödande kolbit bränner i handen, bränns det bakom ögonlocken, tårarna vill tränga fram men jag låter inte vattnet passera. 
Jag vägrar ge efter! 
Det är inte jag som gör fel! 

GLAD PÅSK allihop!

Mamma Anka är stolt över sig själv! :)

Idag har jag gjort något som jag inte gjort på länge!

Jag trotsade min ångest, jag trotsade min rädlsa!

Jag tog på mig skorna och gick ut i trädgården och rensade rabarberlandet!
Jag gick ut ensam(!),
runt huset och började rensa! Det gick superbra!
Rensade utav bara farten, glömde av att ta ett "före"-kort, innan jag började rensa.

Lisa kom ut när jag hade rensad ungefär hälften och hjälpte till. TACK sötnos!

Före (jag har rensat ungefär en tredjedel)

 

Efter, inte så jätte noga rensat, men bättre än innan i alla fall.

 

 

Helvetes djävla bakfulla drägg!!!!!!!!!

Aldrig trodde jag att jag skulle få mitt liv förstört av en bakfull idiot på 20 år!
Sitter här med tårarna rinnandes ner för kinderna efter att ha varit ut och hämtat posten, en promenad på ca 1 minut per väg...

När jag stod och plockade upp posten ur lådan kom en bil körandes förbi mig och jag blev livrädd! Jag började skaka och gråta, alldeles stel, fick så ont i revbenen!

Djävla skitunge!!!!!!!!!

Den är på återbesök!

Ångesthelvetet är tillbaka!


Jag trodde att den hade försvunnit, men icke!
Allt har hoppat upp och ner, hit och dit
i mitt innre.
Varför kan jag inte bli av med den?

Känner mig så ensam,
fast jag vet att jag inte är det.

Vissa personer i mitt liv ger mig ångest.
Ångesten sätter sina klor i mig,
i princip,
nästan varje gång jag tänker på dem.

Det är inte kul!
Det är nämligen personer som
jag älskar! Personer som jag
vill vara nära varje dag om jag kunde!

Tårar rinner just nu
och jag önskar att jag kunde försvinna,
försvinna bara för en stund åtminstånde.
Men inte idag,
idag skall vi iväg och fira
min "plastpappa" som fyller 60 år imorgon.

Ja du, plastis,
du är en av de personer som inte ger mig ångest,
du kan göra mig asförbannad
och helt enkelt rosenrasande,
men ångest - icke!

Nu väntar en kopp te med smörgås till,
samt en dusch och rena fina kläder.

Sedan bär det av till mor och plastis!

Vi ses o kära läsare!



Bild: Hiti.dk

Vill inte mer!!

Nu har den där djävla ångesten tagit ett fast tag i mig igen!



Jag som inte haft en ångestattack på evigheter.
Det kom smygande när jag började vika ihop kläder som jag skulle ta med mig till Nora för att sälja på bytardagar på lördag.


Nu vill jag bara gråta, jag kan inte ens se på kläderna utan att börja skaka och få ont i magen.
Listorna ska vi inte tala om!

F********N!!!

Nåja, biljetten är betald och mina "vanliga" kläder är packade så Nora blir ju inte av med mig ialla fall...

Men ändå!!!!

Midsommar, regn, ångest och lycka...

Det är midsommarhelg, regnet öser ner och ångesten kommer krypande.
Lyckan är total!
Jag försöker hålla en positiv attityd till livet, det är svårt men det ska gå!

Jag ska inte deppa ihop denna midsommar!
Jag har det inte lika mysigt som vi hade det förra året,
men jag är åtminstånde med min familj!

Kram till er alla och önskemål om en fortsatt härlig regnig midsommar!

En liten bloggpaus....

Jag har inte bloggat på ett tag nu, och det duggar inte tätt mellan inläggen heller...

Jag mår inte speciellt bra, jag håller mig "flytande" för barnen och jobbet - inte mer.

Min lillebror på 26 år ligger för döden i levercancer och jag är i nedåtgående sprial mot en depression, vet inte hur jag skall stoppa den denna gången...


Jag återkommer när jag kan hålla mig ovanför ytan utan att behöva hjälp...


Stor kram!!

Kärlekstvång ... finns det?

Kan man älska någon så mycket att man tvingar iväg personen i fråga på en resa?
Helt ensam?
Ja, om jag får tro min familj så kan man det.

Jag kom iväg, oro och ångest till trots.
Nu sitter jag i Nora och mår toppen!

TACK Kent, Leni och Lisa, Jenny och Fredrik för att ni tror på mig!

Nu är det bara arbetet kvar... fredag och lördag kommer bli körigt värre, men det är kul, bara kul.

*stoooor kram*

Ångest och ingenting alls...

Idag mår jag skit!
Jag har planerat att åka till mina vänner i Nora över helgen men nu har jag drabbats av ångest.
Jag kunde inte ens åka till jobbet idag, ångesten tog över.
Biljetterna ligger i resväskan, som är packad och klar - jag vet fortfarande inte hur jag ska göra och klockan är 20 i 1 - tåget går 2 över 2...

Det blir en klump i magen och oro i bröstet, jag får skakaningar och jag vill inte helt enkelt!
Men samtidigt så vet jag att jag borde, för de räknar med mig i helgen.

Det är bytardagar i Noraskolan och jag är ordinarie personal...
FAN!!!!