Det är uppehåll och allt är bra

Regnet har beslutat sig för att göra ett litet uppehåll och det känns bra.

Bra va?! :)

Jag sitter i soffan i Nora och väntar på att Jenny skall komma hem från stan.

Hon har lite hemlisar för sig där... undrar just hur hon ser ut?!

Ångesten har försvunnit, kanske regnade den bort? Borta är den ialla fall - och det är bra!

Stor kram till dig som läser!

Vill inte mer!!

Nu har den där djävla ångesten tagit ett fast tag i mig igen!



Jag som inte haft en ångestattack på evigheter.
Det kom smygande när jag började vika ihop kläder som jag skulle ta med mig till Nora för att sälja på bytardagar på lördag.


Nu vill jag bara gråta, jag kan inte ens se på kläderna utan att börja skaka och få ont i magen.
Listorna ska vi inte tala om!

F********N!!!

Nåja, biljetten är betald och mina "vanliga" kläder är packade så Nora blir ju inte av med mig ialla fall...

Men ändå!!!!

Koncerten som inte blev...

Djävla Lysekil!

Igår skulle jag äntligen få se en dröm bli verklighet.
Jag skulle få gå på en koncert med

Jerry Williams!!

(Bild lånad HÄRIFRÅN)

Det är minst 24 år sedan jag var på en av hans koncerter och nu skulle det äntligen bli av!

Jag vann nämligen 2 biljetter i en tävling som världens bästa radiokanal (Bandit Rock-Göteborg) ordnar.

Nåväl åter till koncerten, som inte blev...

Vi åker hemifrån i god tid eftersom det är lördag och vi inte vill fastna i kö till färjan.
Koncerten skulle hållas i Havsbadsparken i Lysekil.

Vi kommer till Lysekil 45 minuter innan det startar (20:00).
Vi kör runt, runt och ännu mera runt i lilla Lysekil men hittar inte en enda skylt eller något tecken överhuvudtaget om vart Havsbadsparken ligger.

Jag tror vi körde på varenda liten gata som fanns utan resultat.

När klockan var 20 över 8, dvs 1 tim & 5 min efter att vi kommit dit, gav vi upp och åkte hem.

Snacka om att jag är besviken!

Alltså Djävla Lysekil, som inte vet vad skyltar är förnågot!!

Så, nu har jag avreagerat mig.

Ushc och feber!

Jag tycker inte om att ha feber!

Vaknade i morse och kände mig inte bra.

När jag satte mig upp fattade jag varför,

jag frossade utav bara den!

Feber, illamående och ont bakom ögonen.

JAG VILL JOBBA!!!

En något annorlunda begravning...

Har varit på begravning.
Min goa söta lillebror låg där i sin vita fina kista.
Hans fru, släkt och massor av vänner satt "vid hans sida".
Tårarna rann, näsdukar avverkades på löpande band.
Det var blommor över allt!

Min lillebror var inte speciellt kristen av sig.
Han syn på religion var; "eh, what?!"
Det gjorde att man blev lite irriterad på prästen
när hon malde på om gud och guds barmhärtighet.

Efter begravningscermonin i kyrkan bars kistan ut
av vår storebror och 5 andra, i en sakta procession
till likbilen som väntade utanför.
Vi fick ta ett sista farväl av Mikael vid bilen,
lade en ros, som jag fick av far på kistan, lade handen
på kistan och viskade "Sov gott nu."

Usch vad svårt det var att se bilen åka iväg med
Mikael.

Efteråt åkte vi till Møllehuset och fikade smørrebrød och tårta.

Det var en trevlig stund där de flesta pratade privata minnen om
Mikael, mycket av det som sades hade jag inte hört förut och det
var kul (om man nu kan säga så) att få veta lite mer om den person
han var, som jag inte fick lära känna.

Det känns lite lättare nu när jag fått säga farväl till Mikael och fått
träffa Rikke, hans fru, och talat om för henne att hon är en "hjälte" i
mina ögon.
Hon fanns där för Mikael dygnet runt, hon var hans sol, hans liv, ja
hans allt ända in i det sista.

TACK Rikke!

Det är över nu, det har bara börjat...

Min lillebror gick bort igår kväll.

Han blev 26 år.

Mikael led av levercancer som spridit sig ut i kroppen.

Ända in på slutet hade han livsgnistan uppe.

Han vägrade ge upp, det var bara så!

Hans fru Rikke har varit som en klippa vid havet

för honom. Hon flyttade sig inte ur fläcken, hon fanns

vid hans sida 24 timmar i dygnet, i ur och skur.

Jag saknar honom så, det värker i hela kroppen,

tårarna rinner hela tiden.

Min söta goa lillebror!

Midsommar, regn, ångest och lycka...

Det är midsommarhelg, regnet öser ner och ångesten kommer krypande.
Lyckan är total!
Jag försöker hålla en positiv attityd till livet, det är svårt men det ska gå!

Jag ska inte deppa ihop denna midsommar!
Jag har det inte lika mysigt som vi hade det förra året,
men jag är åtminstånde med min familj!

Kram till er alla och önskemål om en fortsatt härlig regnig midsommar!