Vår låt

söndag 26 juli 2009

Koncerten som inte blev...

Djävla Lysekil!

Igår skulle jag äntligen få se en dröm bli verklighet.
Jag skulle få gå på en koncert med
Jerry Williams!!


(Bild lånad HÄRIFRÅN)

Det är minst 24 år sedan jag var på en av hans koncerter och nu skulle det äntligen bli av!

Jag vann nämligen 2 biljetter i en tävling som världens bästa radiokanal (Bandit Rock-Göteborg) ordnar.

Nåväl åter till koncerten, som inte blev...

Vi åker hemifrån i god tid eftersom det är lördag och vi inte vill fastna i kö till färjan.
Koncerten skulle hållas i Havsbadsparken i Lysekil.

Vi kommer till Lysekil 45 minuter innan det startar (20:00).
Vi kör runt, runt och ännu mera runt i lilla Lysekil men hittar inte en enda skylt eller något tecken överhuvudtaget om vart Havsbadsparken ligger.


Jag tror vi körde på varenda liten gata som fanns utan resultat.

När klockan var 20 över 8, dvs 1 tim & 5 min efter att vi kommit dit, gav vi upp och åkte hem.

Snacka om att jag är besviken!



Alltså Djävla Lysekil, som inte vet vad skyltar är förnågot!!

Så, nu har jag avreagerat mig.

onsdag 15 juli 2009

Ushc och feber!



Jag tycker inte om att ha feber!
Vaknade i morse och kände mig inte bra.
När jag satte mig upp fattade jag varför,
jag frossade utav bara den!
Feber, illamående och ont bakom ögonen.

JAG VILL JOBBA!!!


tisdag 7 juli 2009

En något annorlunda begravning...

Har varit på begravning.
Min goa söta lillebror låg där i sin vita fina kista.
Hans fru, släkt och massor av vänner satt "vid hans sida".
Tårarna rann, näsdukar avverkades på löpande band.
Det var blommor över allt!

Min lillebror var inte speciellt kristen av sig.
Han syn på religion var; "eh, what?!"
Det gjorde att man blev lite irriterad på prästen
när hon malde på om gud och guds barmhärtighet.

Efter begravningscermonin i kyrkan bars kistan ut
av vår storebror och 5 andra, i en sakta procession
till likbilen som väntade utanför.
Vi fick ta ett sista farväl av Mikael vid bilen,
lade en ros, som jag fick av far på kistan, lade handen
på kistan och viskade "Sov gott nu."

Usch vad svårt det var att se bilen åka iväg med
Mikael.

Efteråt åkte vi till Møllehuset och fikade smørrebrød och tårta.

Det var en trevlig stund där de flesta pratade privata minnen om
Mikael, mycket av det som sades hade jag inte hört förut och det
var kul (om man nu kan säga så) att få veta lite mer om den person
han var, som jag inte fick lära känna.

Det känns lite lättare nu när jag fått säga farväl till Mikael och fått
träffa Rikke, hans fru, och talat om för henne att hon är en "hjälte" i
mina ögon.
Hon fanns där för Mikael dygnet runt, hon var hans sol, hans liv, ja
hans allt ända in i det sista.

TACK Rikke!