GAD och panikångest - en smäll på käften varje gång!

GAD /generalized anxiety disorder

(Generaliserat Ångestsyndrom, typ kronisk/obotlig) är inte lätt för någon...

Att säga "Varför kan du inte för en djävla gångs skull ta och lugna ner dig lite?" till en som har GAD-ångest och är mitt uppe i en kraftig panikångest är exakt samma som att säga "Men för helvete lägg av nu, var lycklig och kom upp igen!" till en som bestämt sig och tre sekunder innan släppt taget om broräcket och är på väg ner... SÅ DJÄVLA MENINGSLÖST!

Jag vet att det är oerhört svårt att leva med en som har GAD-ångest, Agorafobi, Socialfobi, panikångest och är deprimerad.
Du tycker att "Nä nu räcker det, nu är det nog, nu får du skärpa dig!", men för mig som är sjuk tar det aldrig slut, det går inte att "skärpa sig". 
Jag lever med detta 24 timmar per dygn, året runt, jag slipper aldrig ifrån, men du slipper det när du går hemifrån, du slipper det när jag inte är i närheten av dig, du slipper sjukdomen de få gånger jag lyckas använda "rätt verktyg" och kan vara "normal" för ett tag, men det tar aldrig slut, inte för mig...

Jag hatar att se dig lida av min sjukdom. Du blir hindrad av min sjukdom, precis som jag... 
Men, det är för den sakens skull aldrig ALDRIGok att säga "lugna ner dig för helvete" till en som genomgår en Panikångestattack! Oavsett var och när! ALDRIG!!

Tror du att jag vill skaka, känna skräck, må illa, hyperventilera, bli yr i huvudet, gråta och "hålla på"? Nej, det vill jag inte - JAG KAN INTE HJÄLPA DET, eller stoppa det- JAG KAN BARA LEVA MED DET!!

Det  känns ofta som om du (och alla andra) tycker att jag spelar, att jag överdriver, att jag ljuger och gör detta för att "slippa"... men tyvärr är sanningen denna: 

Det är så här jag är, det är så här min sjukdom är - helt utan att överdriva, utan teatermanuskript - verkligheten är så här grå, svart, hemsk.

Hade jag kunnat så skulle jag trycka på "AV"-knappen och stänga av sjukdomen, men då vet jag inte heller vem jag skulle vara - jag vet inte vem jag är, sjukdomen har varit i mitt liv så länge att jag "tappat bort" mig själv. 

Jag behöver din hjälp, lika mycket som du behöver min.

Prata med mig, tala om för mig vad som är svårt i livet med min sjukdom, tala om för mig vad du vill att jag/vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt, så ska jag försöka göra det.

En sak är ändå säker: Min sjukdom blir jag aldrig av med, jag/vi kan bara lära oss att leva med den.

Kram från en mycket trött och utmattad Mamma Anka

Länk till 1177-info om GAD - för den som vill veta mer.
Länk till ÅSS, Svenska Ångestsyndrom Sällskapet - för den som behöver stöd, oavsett om du är sjuk eller "står bredvid".

Helvetes djävla bakfulla drägg!!!!!!!!!

Aldrig trodde jag att jag skulle få mitt liv förstört av en bakfull idiot på 20 år!
Sitter här med tårarna rinnandes ner för kinderna efter att ha varit ut och hämtat posten, en promenad på ca 1 minut per väg...

När jag stod och plockade upp posten ur lådan kom en bil körandes förbi mig och jag blev livrädd! Jag började skaka och gråta, alldeles stel, fick så ont i revbenen!

Djävla skitunge!!!!!!!!!

Ibland går det inte som planerat...

Det händer så mycket mer! Jag och Helen var på väg upp till Lilla Edet för att tanka bilen, för att sedan åka till Gamleby och hämta Elisabet. Elisabet skall nämligen praktisera på Trollmarker spa i fyra veckor och då behövde hon hjälp med transport dit, jag och Helen var just den transporten... Vi kom inte så långt, vi kom bara till Tunge  , där tog det stopp.

Vad som hände kan ni bland annat läsa här; TTELA... Vi satt som tur var inte i den silverfärgade/vita volvon, vi satt i våran underbara gröna Nissan Terrano!

Helen kör perfekt, hon kör helt enligt reglerna, max 70 där det är 70 och just här var det bara 70 pga vägarbetet och hon hade saktat ner för att slippa få sladd i den skarpa kurvan i och med att det var blött och ny asfalt, tänk om killen i den andra bilen tänkt lika dant - då hade det aldrig hänt!

Han kom i minst 100km/h och fick sladd precis när han kom in i kurvan, jag vet att jag hann reagera med "Oh, helvete! Bromsa för helvete, bromsa, bromsa BROMSA!!!" och sedan small det.
Han sladdade med sidan in i vår front, höger bak som "tur" var, annars hade han inte överlevt - det skulle jag (och Helen) inte kunnat leva med... Jag kände att jag åkte framåt försökte titta på Helen och sedan utlöstes krockkudden, allt inom loppet på ett par sekunder - från det att han fick sladd till det att jag såg röken från kudden...
Jag började skrika i ren panik och Helen lyckades "väcka mig" genom att skrika "Men håll käften för helvete!" :) Jag frågade henne hur det var med henne, hon svarade "Skit i mig, hur gick det för den andre?".
Ut ur bilen och vi konstaterade att föraren i den andra bilen levde, då ringde Helen till SOS och pratade med dem, allt medans jag for runt som en yr höna och viftade iväg alla som stannade för att hjälpa, jag letade efter varningstriangeln - den ska ju fram om man stannar bilen på vägen... :/ En äldre man stannade och vägrade gå förrän räddningstjänst var på plats och han lyckades få mig att fatta - man ser nog att det hänt en olycka ialla fall... Volvon hade liksom voltat ner i ett djupt dike och låg på taket. Fy fan säger jag, vår bil fick en mindre men dock svår skada på fronten, men killens bil, ja - ni ser det på bilden i länken, den klarade sig inte lika bra. Han får skylla sig själv.

Jag är inte arg på honom, men mycket besviken på
ALLA SOM KÖR PÅVERKADE !!!
Oavsett om det är "dagen efter" eller i "nödfall" - man kör inte förrän man är helt nykter!!!

Det är ett helvete för alla inblandade, de som är med i själva olyckan, den närmsta familjen och resten av släkten som inte vet mer än vad de kan läsa i tidningen!

Den skräcken som jag såg i Kents ögon när han kom till olycksplatsen vill jag aldrig mer se, den skräcken och chocken som jag såg hos Helen vill jag aldrig mer se!
Jag vill aldrig mer se en rubrik i tidningen eller på nyheterna om rattfylleri - oavsett orsak!

Jag mår bra, fysiskt - förutom sprickor i ett par revben, öm nacke/övre rygg, ont i ländryggen och ganska kraftigt ont i bröstregionen/bröstbenet - och ett par blåmärken.
Helen mår nog sämre, hon hade ont i hjärtregionen och de tog ett par EKG, hon har även öm nacke och öm rygg, handlederna klarade sig som tur var. Psykiskt vågar jag inte säga hur hon mår idag...

Jag älskar krockkudden och bilbältet idag, jag är så glad att jag varit konsekvent med barnen att de måste använda bilbältet.
Jag är så stolt över Helen, hon gjorde precis som man ska - hon kollade att alla levde och ringde SOS, hon höll sig lugn tills räddningstjänsten kom sedan släppte chocken lite och hon "lämnade över" till dem. Min älskade lilla gumma, så stor och vuxen. Jag älskar dig!!!

Jag älskar er allihop!!

Kram från Ankan Annika.                

Skolstart och duschras

Idag började skolan.

Min lilla bebis börjar 7:an och min stora börjar 9:an.
Mammas små hjärtegryn!

Från liten till stor - vart har tiden tagit vägen?


1999 ***** 2008
De var så fina när de gick iväg imorse! *snyft* :)


Jag däremot var inte i speciellt "fint skick" när de gick imorse.
När jag stod i duschen i morse fick jag känslan
av att syret tog slut i badrummet,
allt började snurra och jag (ursäkta språket) kräktes.
Jag måste ha tuppat av eftersom jag plötsligt
satt på huk och hyperventilerade
- har inget minne av att jag satte mig ner...

Usch!! Detta har jag inte varit med om på länge!
Jag lider av panik/ångest och socialfobi,
men varit symptomfri i närmare ett år nu.

Men men, efter att ha somnat på soffan
och sovit ett par timmar så är jag någorlunda piggare,
men jag är hemma från jobbet imorgon också.


Detta är nog det mest privata jag skrivit i min blogg
- kände att det var ok att skriva ner detta...


*kram* på er allihop!

"Börjar man i ena änden så följer den andra automatiskt efter..."

Nu skall jag UTMANA mig själv via min blogg.

♥♥♥♥

Jag skall börja reda upp i mitt liv.

Min vikt, mitt psyke, mitt hem och min familj

♥♥♥♥

Jag börjar därför med hushållsgöromålen,

som oftast får stå tillbaka när jag mår dåligt och är trött,

vilket brukar betyda; så gott som varje dag...
*~*

Idag är alltså första dagen på resten av mitt liv.
*~*

Här är vårt allrum/vardagsrum som det ser ut just nu,

i skrivandets stund...

OBS! Denna röra har uppstått på endast 3 dagar!!

Vi bor 2 vuxna och 2 tonåriga flickor i huset... *suck*

◊○◊○

Mot tv-hörnan


Mot soffhörnan

Mot hallen

och till sist...

Mot datahörnan!!

(JA! Jag skrev ju att jag är trött och mår dåligt! )

Och nu börjar utmaningen!

Skall inte uppdatera bloggen förrän jag kan visa upp

bilder som jag kan vara stolt över!