Vår låt

lördag 20 augusti 2016

Traditioner - överlever de utan en mamma?

När barnen var små så var det jag som höll i förberedelserna, bakandet, pyntandet och inbjudandet till kalas etc. Det var endast vid morsdag som K fixade med en blomma från barnen, så länge de var små vill säga...
När barnen växte upp och blev lite mer självständiga så rann det liksom ut i sanden det där med firandet, i och med att jag/mamma mådde dåligt/var sjuk och inte orkade/kunde/ville fixa och dona. När jag väl orkade så blev det bara pannkaka av alltihop, misslyckat i mina ögon - bra och kul i barnens ögon, som tur är.
Men nu... idag... på min födelsedag, då man borde kunna förvänta sig att få frukost på sängen, middagen lagad åt sig och senare lite fika, ev en tårtbit o en blomma - då får man fixa detta själv!

Jag förväntas att ställa mig och steka fattiga riddare nu, och senare blir det väl att jag får fixa med chokladpuddingen också, om jag vill ha något vill säga. Men se det vill jag inte!

Nä, fy fan för firande och traditioner!
När mamma inte orkar, då orkar ingen!
Åh, så glad jag är!

Mitt privata fängelse

Det är min födelsedag idag, jag sitter vid datorn som vanligt, ingenting planerat, som vanligt. Igår kväll föreslog jag att vi skulle ta med fika hem till min mamma E M och hennes man G, eftersom G har svårt att ta sig ut ur huset pga sin hälsa, men det fick jag nixen för, "Han kan väl komma hit om han vill ha fika" fick jag veta av min sambo K... Det är bara för EM att köra upp bilen för backen så kommer han in i bilen och kan komma iväg..." Eh... nee, för min mamma EM kan inte backa upp för den backen (28 graders lutning)!!!
Mamma och min dotter H kom nu på förmiddagen och lämnade över presentkort till en garn-&textil butik, YAY!! Men fikat fick bestå av en kopp te utan fika till... jag hade ju inte räknat med något fika idag... Nu sitter jag här och tittar på YouTube och är ledsen, deppig mm, han är ute och fixar med sin arbetsbil!! Den kan man fixa med på sin lediga tid, men åka iväg och ta en fika, en promenad eller bara gå i skogen eller ngt det går inte, för det är så mycket att göra, är trött etc... Själv kan jag inte komma iväg utan någon annan och nu på helgen går det inga bussar här ute, skulle nog inte kunna åka buss för den delen heller - paniken och ångesten stiger ju närmre busshållplatsen jag kommer, med eller utan sällskap.
Jag vill bara gråta! Jag känner mig fångad i mig själv, jag _är_ fångad i mig själv. Jag vill också kunna gå ut, åka till stan, påta i trädgården, åka till stranden och bada, gå ut i skogen, bara åka iväg! Just nu är livet ett helvete, men ingen ser det för jag döljer det.
För en stund sedan kröp det dåliga samvetet fram i honom (K) och han frågade om jag tänkt göra en tårta till i kväll. Jag svarade med att fråga "varför då?" K: Vi ska väl fira med något gott? Jag: Det är väl ingen idé nu? K: Ja, men chokladpudding kan vi väl ha i alla fall, för vi ska väl fira dig? Jag: Ja, chokladpudding kan du väl göra om du vill. Sedan var det tyst om den saken.
_JAG_ tänker _inte_ göra iordning något "gott", någon fika för min egen del - för jag känner inte för att fira. _Jag_ ville fira med min familj inkl mor o styvfar i em, men det var ju inte på tapeten för hans del, så då krullade tapeten ihop sig och fikat frös inne...

JAG HATAR ATT MÅ SÅ HÄR PISS!! JAG HATAR MIG SJÄLV! JAG HATAR MITT LIV! ALLT ÄR ETT HELVETE!

En dag ska även jag gå ut genom ytterdörren utan att behöva känna och tänka!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN! Till mig själv