GAD /
(Generaliserat Ångestsyndrom, typ kronisk/obotlig) är inte lätt för
någon...Att säga "Varför kan du inte för en djävla gångs skull ta och lugna ner dig lite?" till en som har GAD-ångest och är mitt uppe i en kraftig panikångest är exakt samma som att säga "Men för helvete lägg av nu, var lycklig och kom upp igen!" till en som bestämt sig och tre sekunder innan släppt taget om broräcket och är på väg ner... SÅ DJÄVLA MENINGSLÖST!
Jag vet att det är oerhört svårt att leva med en som har GAD-ångest, Agorafobi, Socialfobi, panikångest och är deprimerad.
Du tycker att "Nä nu räcker det, nu är det nog, nu får du skärpa dig!", men för mig som är sjuk tar det aldrig slut, det går inte att "skärpa sig".
Jag lever med detta 24 timmar per dygn, året runt, jag slipper aldrig ifrån, men du slipper det när du går hemifrån, du slipper det när jag inte är i närheten av dig, du slipper sjukdomen de få gånger jag lyckas använda "rätt verktyg" och kan vara "normal" för ett tag, men det tar aldrig slut, inte för mig...
Jag hatar att se dig lida av min sjukdom. Du blir hindrad av min sjukdom, precis som jag...
Men, det är för den sakens skull aldrig ALDRIGok att säga "lugna ner dig för helvete" till en som genomgår en Panikångestattack! Oavsett var och när! ALDRIG!!
Tror du att jag vill skaka, känna skräck, må illa, hyperventilera, bli yr i huvudet, gråta och "hålla på"? Nej, det vill jag inte - JAG KAN INTE HJÄLPA DET, eller stoppa det- JAG KAN BARA LEVA MED DET!!
Det känns ofta som om du (och alla andra) tycker att jag spelar, att jag överdriver, att jag ljuger och gör detta för att "slippa"... men tyvärr är sanningen denna:
Det är så här jag är, det är så här min sjukdom är - helt utan att överdriva, utan teatermanuskript - verkligheten är så här grå, svart, hemsk.
Hade jag kunnat så skulle jag trycka på "AV"-knappen och stänga av sjukdomen, men då vet jag inte heller vem jag skulle vara - jag vet inte vem jag är, sjukdomen har varit i mitt liv så länge att jag "tappat bort" mig själv.
Jag behöver din hjälp, lika mycket som du behöver min.
Prata med mig, tala om för mig vad som är svårt i livet med min sjukdom, tala om för mig vad du vill att jag/vi ska göra för att det ska bli så bra som möjligt, så ska jag försöka göra det.
En sak är ändå säker: Min sjukdom blir jag aldrig av med, jag/vi kan bara lära oss att leva med den.
Kram från en mycket trött och utmattad Mamma Anka
Länk till 1177-info om GAD - för den som vill veta mer.
Länk till ÅSS, Svenska Ångestsyndrom Sällskapet - för den som behöver stöd, oavsett om du är sjuk eller "står bredvid".
